prettofetto.blogg.se

Jag tänkte skriva lite om en av mina favoritdikter, “J. Alfred Prufrocks kärlekssång” eller

“The love song of J. Alfred Prufrock” av TS Eliot från 1915. Dikten är en monolog av J. Alfred Prufrock,

en urban man i medelåldern som lider av stor en stor känsla av maktlöshet inför livet och

dess begränsningar. Huvudpersonen känner sig alienerad och desillusionerad, både inför sitt inre liv

och omvärlden och uttrycker detta med att föra läsaren genom ett kluster av sinnesintryck,

erfarenheter, tankar och tillbakablickar. Det finns en mängd tvistefrågor kring dikten, bland annat

huruvida Prufrock faktiskt förflyttar sig i det fysiska rummet under diktens gång eller om det bara är en

inre monolog. Dessa frågeställningar är ingenting jag tänker ge mig i kast med att resonera kring.Det

enda jag kan säga är att det är diktens introspektiva karaktär som gjort mig så tagen av den. Dikten

präglas enligt mig av en harmoni mellan en bejakande stiltje och en nervös ängslan. Känslor som

förstärks i sin allmängiltighet av diktarjagets ganska anonyma natur.

Det är, enkelt uttryckt, som att kliva in i “Mannen på gatans” huvud. Jag anser dikten överlag vara

enormt välskriven och jag älskar Eliots språk. Bara öppningsstroferna är stilistiskt ganska spektakulära:

“Let us go then, you and I,

When the evening is spread out against the sky

Like a patient etherized upon a table”

TS Eliot är att betrakta som en av modernismens “Grand old men” men till skillnad från andra

modernisters mer subversiva framtoning så är Eliot en tillbakalutad gentleman med konservativ

läggning, vilket jag ändå kan uppskatta. Det syns också ibland i tonen i hans dikter.

Ett centralt tema i Prufrock är tiden. Prufrocks förhållande till tiden påminner nästintill om den

klassiska filosofiska dikotomin mellan subjekt och objekt där tiden för denne ångestridne hjälte är en

reellt existerande förbruksvara som han måste förhålla sig till (“det finns tid för…”) men också

någonting som diktarjaget ständigt befinner sig i och upplever subjektivt.

Detta dikotomiska förhållande är, som framkommer av dikten, mycket ångestladdat och komplext.

Nancy K Gish skriver i sin bok “Time in the Poetry of T. S. Eliot: A Study in Structure and Theme” om

att Eliot var under sitt skrivande mycket influerad av den franske filosofen Henri-Louis Bergson som

betonade en sorts dualistisk relation mellan den externa tiden som klockan är ett mått på och den inre,

subjektiva upplevelsen av detta fenomen som Bergson ansåg vara ständigt i rörelse. Vidare skriver

Gish att i detta så blir minnet en sista utpost och minnesfragmenten är ständigt återkommande tema i

“The love song of J. Alfred Prufrock”.

Jag skulle personligen säga att det är dessa minnesbilder och deras korrespondens med de

existentiella, sociala och intellektuella våndor som huvudpersonen lider av som gör dikten så otroligt

fin. Det är mycket fascinerande att läsa Eliot skildring av hur tiden konkretiseras och förädlas i relation

till vardagens banala sammanhang där de avgörande frågeställningarna alltid sker till en kuliss av

tedrickning och fumliga konversationer längs nattliga gatustråk.

 

I texten går det att se hur denna tid riktas mot en avgörande punkt för diktarjaget vilket tar formen av

någonting viktigt som han vill säga till sin motpartner, förslagsvis en älskarinna. Detta reflekteras

t.ex. i denna vers:  

"And would it have been worth it, after all,

After the cups, the marmalade, the tea,

Among the porcelain, among some talk of you and me,

Would it have been worth while,

To have bitten off the matter with a smile,

To have squeezed the universe into a ball

To roll it towards some overwhelming question,

To say: “I am Lazarus, come from the dead,

Come back to tell you all, I shall tell you all”—

If one, settling a pillow by her head

Should say: “That is not what I meant at all;

That is not it, at all."

  

Det som jag tror att Eliot vill säga med denna vers är att bortom de förströelser som vi använder vår tid

till så finns det en kärna av det som är relevant för varje människa, ett avgörande epicentra i den

myriad av distraktioner som människan sysselsätter sig med. Det finns någonting verkligt meningsfullt

som konstituerar vår personlighet och som vi har en frustrerande trängtan efter att få uttrycka i våra

relationer men, som vi ser mot versens slut, försvinner och missförstås i det wittgensteinska

språkspel vi är fast i.

Enligt mig så är dock Prufrock främst en klassisk och tidlös skildring av åldrandet. Om den vemodiga

förnimmelsen av det förslösade förflutna och det otillfredställande nuet. De roller som vi har spelat

och de vi spelar nu. Eliots vackra formulering om att diktarjaget har mätt ut sitt liv med en kaffesked

är mästerlig. Den tidigare nämnda tidstematiken manifesterar sig i Prufrocks flyende hårfäste(Though

I have seen my head (grown slightly bald) brought in upon a platter…) och dennes känsla av att bli

alltmer obsolet. Bland de avslutande verserna hittar vi dessa rader som lägger sig som ett sorgflor

över dikten:

“Shall I part my hair behind?   Do I dare to eat a peach?

I shall wear white flannel trousers, and walk upon the beach.

I have heard the mermaids singing, each to each.

I do not think that they will sing to me.”

Prufrock påminner på många sätt om nidbilden av en åldrad man som söker kärlek via till exempel

dejtingsajter och om det i populärkulturen så klassiska motivet “medelålderskris”. Men dikten var

tydligen relevant även för den brådmogna 17-åring jag själv var när jag läste den första gången.

Anledningen skulle jag tro är att dikten är en reflektion av hur vi egentligen förhåller oss till livet med

dess stora lidelser och dess små och meningslösa gester.

 

Länk till dikten:

https://www.poetryfoundation.org/poetrymagazine/poems/44212/the-love-song-of-j-alfred-prufrock